Finns så många skillnader med att bo på en plats med mindre människor. Det blir mindre av allt men det betyder inte att det inte finns. Eller inte allt. Vissa saker känns väldigt orättvisa. Men det är nog olikheterna att inte så samma service. Tog mig att bra tag innan vanan att inte allt finns runt mig, när jag vill ha det. Ironiskt va, det va ju det jag ville. Skala ner.. men vanans makt är stark.
Utanför tullarna
Såna enkla saker som mobiltäckning är inte en självklarhet. Att ha fiber och snabbt internet är inte en självklarhet. Att ha en matbutik på gångavstånd, kanske inte närmsta by eller att de har öppet mer än ett par timmar. Helt ärligt är infrastruktur, planering och sammanhållning så otroligt viktigt när en kommer utanför tullarna. Kanske är hård i min ton men svårt att förstå glesbygden om en inte upplever den och jag bor inte ens i glesbygd. Nä, jag har nära till service och välfärd. Men min mamma har inte det. Jag upplever orättvisorna ur hennes perspektiv och hon vet inte något annat.
Så ska vi gnälla över de saker som gör det svårt att bo här. Nä, såna är vi inte. Vi är förberedda på saker som händer, vi vet att naturen kan ställa till det på flera sätt där vi står utan ström eller bli insnöade. Då har vi mat i frysen, vi har kamin att elda i. Så blir det ganska mysigt. Men vi behöver ändå infrastrukturen 🙂
Året var 2017 och samma år som terrordådet på Drottninggatan i Stockholm. Detta är flyttade vi från Stockholm till Örnsköldsvik i Norrland.
Längtan efter en förändring, en flytt
Vi hade pratat om att flytta men ekorrhjulet rullade framåt och ibland tänkte jag varför vill jag lämna en bra lägenhet, jobb jag älskade, trygg förskola för Ruben, en tillvaro som ja var trygg. Ett samhälle med många likasinnade. Ingen som tycker genus är direkt en sak att diskutera för vi har ganska lika värdegrund. En självklarhet att kunna få utveckla sig inom sitt område jag valt att utbilda mig inom. Allt detta är ju positiva saker för mig. Men längtan efter något annat var större, kanske längtan till det jag själv växte upp med, skrivit mer om det här. Vi tillbringade stor del av vår fritid med att åka till skogen på längre och kortare turer. En stor fördel med Stockholm är att det är nära naturen, men nackdelen är att du sällan är ensam i den. För mig är det viktigt. Minns första året jag bodde i Sthlm och gick till Nacka naturreservatet, gick utanför stigarna (för så brukar jag göra) men det blev aldrig tyst, så där tyst att jag hör vinden i träden.
När det tog fart
Jag hade under en ganska lång tid i vår lägenhet i Sthlm funderat på hur vi skulle klara en kris. Gjorde mitt eget lilla prepperförråd men va liksom inte riktigt nöjd. Så längtan efter att kunna ha möjligheten till att skapa mig en mer robust tillvaro gnagde inne i mig. Så 2017 efter terrorn när jag och Ruben var på Söder med min kompis, gick hem för all kollektivtrafik va avstängd, nyheter om att skottlossningar på Fridhemsplan men också vid Globen, precis nära där vi gick för att ta oss hem. Det kändes otryggt. Det kändes inte riktigt värt det där ekorrhjulet. Så vi la på ett järn och fick resultat. Jag gjorde mitt sista på pass på Södersjukhuset på nyårsdagen. Sedan packade vi allt och drog.
Leva i den nya verkligheten
Vi flyttade in i en lägenhet mitt på stan i väntan på att köpa ett hus. För vi visste inte vart vi ville bo eller om vi ville ha hus i tätort. Så vi gick på alla möjliga visningar med begränsningen max 3 mil från centrum. Så la vi ett bud på ett gård men kände nja, men samtidigt hade vårt hus kommit ut men vi gick inte på visningen. Vi tyckte inte att det skulle vara något för oss. Men så ringde jag mäklaren och vi fick en privat visning, det kändes som hemma. Lugnt och skönt. Så nästan ett år efter vi flyttade, flyttade vi in i vårt hus, vår gård. Men lite mark och skog till. Kändes konstigt att äga så mycket. Helt ärligt kollade jag fler gånger på lantmäteriet för att kolla att det stämde. Inte så mycket om en jämför med en stor jordbruksfastighet men ändock en jordbruksfastighet.
Nutid
Att se tillbaka på en sån här resa är rätt speciellt, för oss var det inte bara lätt och är inte bara lätt. Men det som gör det värt är tillvaron, min puls min harmoni, min plats på jorden som jag ska förvalta till framtiden. Jag vet att jag bara en liten bråkdel av dess tid och lovar att göra mitt bästa.
Jag saknar många saker, som att gå på gatorna i Stockholm och bara omges av myller av människor. Att vara osynlig, att ingen bryr sig men det är också det jag inte saknar. Tvådelat många saker, gr inte är säga att det ena är bättre än det andra. Tog mig lång tid att känna att det var helt rätt beslut, mycket för att jag inte trivdes på mitt nya jobb, det var strul med förskolan. Men så fick jag anställning där jag nu jobbar och mår bra, utvecklas och trivs. Ruben fick börja på föräldra-kooperativ och en trygg tillvaro även för honom och oss. Såna viktiga saker som gör att en mår bra i vardagen.
I podden Gropen bakom skogen pratar jag och Eric om vår klimatångest och om klimatavtryck som självhushållare.
Vi kan prata om klimat och vi kan prata om väder för nu har kylan kommit och så även snön. Känner mig inte redo, vill inte, vill ha sommar en stund till. Men jag har valt att bo här. Jag har valt att leva i detta klimat och då får jag köpa vädret.
Som vi vet kommer inte denna snön att ligga kvar utan nu kommer det plusgrader och jag kommer att kunna gräva lite mer ute 🙂
Ska jag vara helt ärlig, ja vitlöken är inte nere ännu. Det ger mig lite ångest. Hur går det med din vitlök?
Så här som bilden ovan såg det ut för två dagar sedan… Kallt men ingen snö iaf.
Men kanske jag ska prata lite mer om det som titeln säger 😉 Klimat ja det är stor och komplex fråga som är lätt att skjuta ifrån sig på individnivå eller så tar vi allt på våra axlar, vi är lite olika där. För min egen del skriver jag om min klimatångest 2019 och hur jag försökte hantera den. Idag kan jag tycka att ordet klimatkris har en dålig klang alltså det har tappat sin styrka och innebörd som det lätt gör i vårt samhälle. För helt ärligt är vi kassa på hålla ut och hålla i. För det är för jobbigt det går emot oss som människor. Inget konstigt med det. Så det gäller att vi är snälla med oss själva i det här för vi vet att det handlar om att ställa om för alltid.
Vana?
Ja vi behöver acceptera att vi behöver nya vanor, precis som det tar 12 veckor att ändra vana kanske vi behöver ta 12 veckor och ändra något nytt till något mer hållbart?
Klimat och självhushåll
Vad kan jag säga, jag är medveten om att mitt leverne ger ett klimatavtryck. Därför kommer jag inte att klaga på bensin eller dieselpriser av den enkla anledningen att jag fattar att vi inte kan fortsätta så här. Det är inte en billig sak och såklart förstår jag ekonomiska skillnader. Det är inte så att jag är blind inför det faktum att jag är privilegierad i mitt liv. Inte bara när det gäller dessa frågor men så många fler saker.
Min gård
Men det jag gör på min gård är att tänka hållbart med ett naturlig kretslopp, där varje sak och individ har en syfte och en nytta, och i detta ska vi njuta av vårt liv tillsammans. Jag köper kläder och saker på second hand, för se gamla saker i nytt sken att de får ett nytt liv. Jag vet också att alla kan inte och vill inte leva som mig och det är också okej. Då får en själv hitta vad den kan göra för att bidra till ett bättre klimat.
Vilken tid vi lever i. Inte har vi i modern tid upplevt något likande som SARS-COV-2 som ger sjukdomen Covid19. Det är skrämmande men ändå på nåt sätt något som gör allt så konkret och vi ser vilka vi egentligen är. Att vara en bra bit mot att vara självhushållande ger en sorts trygghet i allt.
COVID19
Jag ska vara öppen och ärlig med er. Rädslan som jag känner inför sjukdomen är något jag inte känt förut. Tror ni är fler med mig. Det jag är mest rädd för är mina föräldrar. Min mamma som var på väg att lämna oss förra våren är skör med sin grundsjukdomar och ålder, likt min pappa ligger åldern dem i fatet. Jag är rädd att inte få säga hej då. För hej då kommer vi att säga en dag men vill inte att det ska vara under de omständigheter som nu råder med besöksförbud och så vidare. Jag vet inte om jag får vara där eller om jag kan vara där. Det är jag rädd för. Som ni kanske kommer ihåg är jag intensivvårdssjuksköterska men valt att inte arbeta med det. Jobbar administrativt med patientsäkerhet, vilket är utvecklande och spännande men nu behövs jag på andra ställen. Det är läskigt men likt en soldat gör vi vad vi måste. Jag vet inte när jag ska stå där bara att jag också kommer uppleva det många av mina kollegor upplever idag.
Självhushåll & Pandemi
Visst var det väl det här som var tanken? Att klara sig när krisen eller kriget kommer. Jo kanske, men jag är absolut inte självhushållande och tror inte vi kan helt vara det. Jag tror att vi behöver vara en hel by, ett helt samhälle, ja jag tror att vi kan om vi bara vill ställa om. Ställa om att leva av det vi odlar nära där vi bor, jag tror vi kan äta av det som finns nära oss. För mig handlar det mycket om att lära mig saker när det gäller självhushåll, kunskap som är på väg att gå förlorad. Jag vet också att det finns ganska många som längtar efter det som är lite mer enkelt. Men vad är då enkelt, för när vi bodde i Stockholm var det enkelt att handla på närmsta matbutik efter jobbet, ta bussen till jobbet och ekorrhjulet snurrade bara runt, runt. Ja det är enkelt. Men nu behöver jag leva i samklang med naturen och lära mig när det är mest gynnsamt att börja odla, jag följer årstidernas mönster, jag ser hur vattnet rinner på våren, vart det är torrt på sommaren och jag får ta del av min egen del av mitt eko-system. Jag är en del av det och jag respekterar det. Jag vet att jag påverkar det, när jag ändrar förutsättningarna blir det annorlunda än innan.
Harmoni i en Pandemi
Jag skulle kanske inte säga att jag känner harmoni, absolut inte. Men så här är det, jag lär mig om mig själv och även om andra i allt detta. Hur vi hanterar vår vardag i en kris är en utmaning. Hur kan en göra för att inte bli lamslagen av allt media matar oss med, hur kan jag stå i detta? All information om hur vi ska förhålla oss är givetvis viktigt men jag tror också att det är viktigt att begränsa nyhetsflödet i dessa tider. Vi behöver ta hand om oss själva. Vi behöver ta hand om och skydda varandra. Vi kommer att komma ur detta men efter detta vill jag känna att jag ändå gjorde mitt bästa och att jag var snäll. Än om jag blir pressad och stressad vet jag att vi alla är bara människor och vi kan göra detta tillsammans. Låter kanske som en klyscha men jag tror på människan. Jag tror på oss. Jag lovar att jag ska göra mitt allra bästa så hoppas jag du också gör det. Och det bästa kanske är att stanna hemma och kanske för någon annan är det bästa att handla åt en granne.
Vet inte hur mycket ni vet om min bakgrund. Men när jag var liten hade vi en liten bondgård med kor, höns, en gås och ibland fanns det grisar och någon get. Utan att min mamma visste om det var hon också en månskensbonde. Ja, jag visste inte om det förens min kompis berättade det för mig. Så här är jag en månskensbonde med åtta år i storstaden innan jag förstod att det var här jag skulle vara. Tillbaka i Norrland. Så vad är en månskensbonde, det är en person som jobbar på ett lönearbete och sköter en gård övriga tiden på dygnet. Precis som jag, arbetar 100% och har får, hund, katt och höns än så länge.
Fast att vara jag är inte heller en fast punkt. Och det är väl ingen av oss för vi förändras utifrån den miljö vi befinner oss i. Vilka vi umgås med. Vad vi drömmer om och vilka nya mål vi sätter upp för oss själva. För hur skulle vi annars utvecklas? Mina tankar den senaste tiden har formats runt är det här verkligen bra? Vad är det vi håller på med? Ja, tankar som andra tänkt långt före mig men in i min kärna känner jag att sitta still nästan en hel dag utan att smutsa ner mig i jord och känna lukten av mina djur är inte rätt. Vi hinner inte med i vårt eget samhälle. Vi har fångat oss själva i en fejkad värld av alla möjliga vädringar eller icke värderingar för att hålla oss motiverade. Så vad vill jag ha sagt. Jo att vara jag är just nu att hitta min väg. Just nu är det att vara månskensbonde och försöka göra vården säkrare genom att använda all kunskap jag tagit till mig sedan jag började lönearbeta.
Så vad jag då
jag? Jo jag är lite mer än bara det bilderna visar. Jag har så många fler
nyanser. Men en sak har jag lärt mig i sommar att säga högt om mig själv, Jag
är stolt över det jag kan och det jag vågar göra. Jag vågar ta hand om mina
djur ensam och fixa hage. Jag vågar ta motorsågen och fälla träd. Jag vågar
sova själv under himmeln. Jag är bra. Så kanske nu kan jag gå vidare och göra
fler saker jag inte vågat. Kanske jag vågar satsa på fler saker, kanske ni
följer mig? Kanske ni hjälper mig på vägen? Kanske är det nu vi lär oss
tillsammans?
Att vara jag
är som för dig så mycket mer än några ord mot en vit bakgrund. Det är allt det
där vita innehåller alla färger och alla möjligheter. Och med möjligheterna ska
så kommer tacksamheten att jag ens kan sitta här och känna, tänka istället för
att kämpa för mitt liv. Så ja, vara jag är mer än så. Jag är stolt och jag har
turen att sitta här och skriva. Jag har turen att ni läser.
Att drömma. För mig är det en förutsättning för att fungera. Jag har alltid drömt och kommer nog alltid fortsätta med det. Jag har en tatuering där citatet är: ”If you can dream it, you can do it” det har levt med mig sedan gymnasiet och jag delade det med mina klasskompisar när vi tog studenten.
Jag är glad och tacksam för att mina drömmar slår in. Fast som ni vet saker och ting sker bara inte. Inte flyger det småfågel in i munnen. Nä, visst måste vi jobba. Lägger ner tid och energi för att saker ska bli av. Så är det även med mina drömmar. Vi skulle aldrig lämna Stockholm, men så föddes Ruben och en längtan föddes. När den längtan blir för stark är det svårt att inte följa den. Så vi gjorde det vi kunde för att flytta. Men jag minns så tydligt några veckor innan vi skulle lyfta. Vi sitter i köket i Årsta, i köket vi renoverat allt, Rubens första hem. Mina tårar rullade ner för kinderna. Lämna det trygga och tillsynes mycket enkla liv. Ett jobb som jag älskade, även om det var tufft, gav mig sömnbesvär men MIVA & THIVA förblir det roligaste jag gjort. Lämna vänner, eller flytta så långt ifrån. Ja till och med när jag skriver detta kommer tårar. Mina älskade vänner, jag saknar er.
Men drömmen om att bo här i Norrland är den som har drivit oss hit. För oss var det en kulturkrock att flytta. Ett miljöombyte som var väldigt olikt det vi var vana vid. Inte många saker gick vår väg, ingen förskola, jag trivdes inte på mitt jobb och vi hittade faktiskt inget hus. Nu när vi bott här i snart 1,5 år har vi vår gård, jag har ett jobb där jag trivs med kollegor som är av guld. Ruben kommer att byta förskola i höst till ett föräldrakooperativ här borta i hembygdsgården. De har högre personaltäthet än kommunala förskolor, egen kock och flera pedagoger som har stannat där sedan starten av förskolan 2010. De gör hembesök inför att de börjar på förskolan för att få lära känna barnet i hemmiljö. Barnen äter bär som familjerna har plockat. Och ett plus att vi får en chans att lära känna familjer i närheten av oss.
Så nu är vi här. Jag skrivit om bygget i hönshuset. Nu är de här. Hönshuset är på plats och Blixten med sina damer är på plats. Katterna är ute och jagar. Fåren kommer om några veckor och växthuset ska hämtas på terminalen i veckan. Enda jag saknar nu är lite mera tid. Men en grej jag tänkte när jag var yngre är vad är tid egentligen? Det är ett mått som får att förhålla oss till det och det är mätbart, men vem bryr sig om tid egentligen, förutom vi människor? Så varför är den så viktig om vi låter den begränsa oss?
Just nu går det inte snabbt. Det är lite på sparlåga. Vad är det då som händer. Jo jag passar på att ladda med massa information för att kunna utveckla mina planer.
Att samla idéer på pinterester och läsa böcker går all fritid till nu. Jag läser Maria Österåkers bok om självhushåll och kan rekommendera den till oss som är nybörjare. Den tar upp självhushållning på ett sätt som inte är pretentiöst utan lättsamt. Hon skriver om allt från odling, djurhållning och kosmetika. Inser när jag läser boken att mitt intresse för att skapa själv räcker sig långt tillbaka. Än om det först i sommar jag odlat mina egna ringblommor till min ringblomssalva. Samlat kåda till kådsalva .
Även om det är på sparlåga livet just nu pågår så ser jag det som en uppladdning inför allt vi har framför oss.
[/et_pb_text][et_pb_image admin_label=”Bild” alt=”En kort beskrivning av din bild” show_in_lightbox=”off” url_new_window=”off” use_overlay=”off” animation=”left” sticky=”off” align=”left” force_fullwidth=”off” always_center_on_mobile=”on” use_border_color=”off” border_color=”#ffffff” border_style=”solid” src=”http://www.naltafri.se/wp-content/uploads/2018/11/03112018-IMG_8654.jpg” /][et_pb_text admin_label=”Text” background_layout=”light” text_orientation=”left” use_border_color=”off” border_color=”#ffffff” border_style=”solid”]
Vart min inspiration kommer ifrån
Den kommer ifrån Ruben. Ja han får mig att vilja så mycket mer. Jag vill att han ska få ha sitt eget smultronställe och odla sin egen tomatplanta. Att kunna bruka jorden och förhoppningsvis ha lite djur känns i dag som en lyx. Inte alltför länge sedan var det ett tvunget levebröd. Tänkt hur tiden har förändrats. Är det verkligen bra när det nya normala är besprutade grönsaker och frukt. Där ekologiskt är det som märks istället för att märka det som är besprutat. Skulle det bli ett annat val av konsumenten då? Vad tror ni? Visst är det konstigt att vi ska behöva göra det till ekonomisk fråga om att kunna äta bra mat. För jag förstår att en väljer det billigare alternativet är flera gånger dyrare. Kanske det går att byta ut några varor mot ekologiska och närproducerat?
Jag har som jag tidigare nämnt börjat ett nytt jobb. I och med detta har jag passat på att startat lite nya vanor. Börjat en yogaklass och gymträning 3-4 gånger i veckan. Detta och med ett nytt jobb har gjort mig trött. Trött och inte orkat uppdatera min blogg och instagram. Jag tänker att snart kommer det vända och jag blir piggare av allt det bra och det stämmer. För nu känner jag mig piggare, starkare och gladare. För hållbarhet för mig är att hålla själv också. För i vårt samhälle idag är det lätt att hamna i stress och tryck över bröstet. För att kunna hjälpa andra behöver en må bra själv. Ja iaf större delen av tiden 🙂 Så för mig är det skönt att inleda dessa nya vanor.
Så vad var det som hände igår på torsdags kvällen. Jo jag somnade. Det är ju ändå lite kul nu när jag upplever att jag är piggare men inte så mycket piggare kanske.. Det känns i af bra i kroppen och jag tror det är en bra grej för mig, för att hålla längre. Just nu mellan jobb och allt annat är det en intensiv jakt på ett hus. Vi önskar oss ett hus så gärna. Vi vill alla kunna gå ut och springa fritt, djur som människor. Det är svårt att hitta huset med stort H. Vi är öppna för många områden och olika typer av hus. En gård hade varit fint, med möjlighet till att ha lite djur. Utrymme för att odla. All min bokashi som kommer att vara redo att grävas ner i vår…
Plan
Min plan framöver här på bloggen är att dela med mig av några tips för hållbarhet. Kanske till och med några saker som kan bli en julklapp. Håller på fundera vad jag ska ge mina nära och kära. Vissa är lättare än andra. Snart kommer ett inlägg om mitt projekt med vattenkefir. Är det gott, mår magen gott? Växer grynen? Vill ni veta mer om min hydroponiska odling? Andra tips? Mera friluftsliv med barn? Vad är ni sugna på för inlägg? Vilka ska jag prioritera just nu?
I fredags åkte vi till Stockholm för att titta till vår lägenhet. Vår lägenhet vi nu ska lägga ut för att sälja. Det känns sorgligt då den har varit hem för oss så länge. Det var där vi bodde när vi gifte oss. Rubens första hem. Eftersom det är en bostadsrätt har vi gjort en hel del. Den var i stort sett orörd. När vi köpte lägenheten hade den endast bott två andra där och det hade varit en prästbostad. Därför är det den enda lägenheten som har öppen spis i detta lägenhetshus. Huset är byggt på 40-talet och har stått där genom tidernas förändringar. Nu vill jag lämna över vår fina lägenhet till någon annan som kommer att älska den som vi har gjort.
Bästa kompisar
Efter att övervägt hur vi skulle lägga upp den lilla tid vi hade i Stockholm. Beslutade vi att det var bäst att Eric gjorde lite små fix i lägenheten. Jag och Ruben fick turen att träffa våra bästa kompisar Johanna & Rafael och älskade Julian. Vi promenerade genom Hägersten och jag hittade sticklingar på Västertorpsloppis och Ruben fick sig en bilmatta. Åt räksmörgås på fik och barnen åt pannkaka. Lekte i lekpark. Promenerade mera och barnen sov. Vi vuxna fick prata om svårigheter, framtiden, systerskap, sjukvård, val och våra barn och så mycket mer.
9 September
Nu i helgen är det val och det känns viktigt. Eller det är viktigt. För mig är det en självklarhet att stå för jämlikhet, jämställdhet och för allas lika värde. Det är inget som går att diskutera det är min värdegrund och det är en del av mig. Som sjuksköterska så arbetar vi utifrån etiska koder och är skolade i hur vi ska se individen och allt det där med fördomar ska vi lämna hemma, bakom oss. Livet ger oss erfarenheter och ju mer vi lär känna andra och ju mer vi lär känna oss själva utvecklas vi genom att se att vi är olika, vi har olika tankar och syn på saker. Genom diskussion som är konstruktiv kan vi komma framtill gemensamma beslut och på så sätt förbättra vårt samhälle. Fast som sagt vi får aldrig tappa människosynen. Vi får aldrig sluta vara mänskliga. Vi får aldrig se på oss själva och anse att vi är mer värda. Att leva i ett samhälle som haft fred i över 200 år och inte inse vilket himla trygghet det är. Välfärden i vårt samhälle har funktioner som ser till alla och trots de törnar det fått genom utförsäljningar och vinster i välfärden har vi något att vara stolta över. Men med det sagt menar jag inte att vi ska vara stolta och inte göra mer. Såklart ska vi alltid sträva efter att bli bättre.
Stockholm alltid en del av mitt hjärta
Vi åkte hem på söndag för att jag började mitt nya jobb som vårdutvecklare på måndagen. Än om jag gärna stannat några fler dagar. Några fler dagar för att hinna träffa några fler av de människor som jag saknar så innerligt. Det är svårt att flytta, det är en omställning som för mig blev kulturkrock på små många sätt. Vi flyttade upp mitt i vargavintern. 30 grader minus och massa massa massa snö. Flytta från en stor IVA enhet med väldigt högt tryck där en ledig plats varade i ca 20 sekunder. Börja jobba på det lilla sjukhuset igen och lära sig att varva ner. Lära sig att det inte fungerar lika. Det är inte lika. Stockholm har lärt mig så mycket om mig själv och jag har fått så många erfarenheter jag inte fått på annat sätt. Stockholm har gett mig människor jag älskar. Stockholm har gett mig självständighet och öppenhet. Stockholm har lärt mig att ensam är inte stark och vi står tillsammans när det gäller. Stockholm kommer för alltid ha en del av mitt hjärta.
Vi som familj är ofta spontana och kanske lite galna i vissas ögon. Vi bestämde från en dag till en annan att vi skulle packa väskorna för att dra till Lycksele. För i Lycksele har min bästa vän delar av sin familj och de var där just då. För jag behövde träffa min bästa vän. Det är lite svårt att förklara men min kloka vän brukar alltid få mig att se saker på ett annat sätt och hon är alltid på min sida. Tänk vilken tur jag har att få ha dig i mitt liv. Vi har kanske inte känt varandra längst eller kanske är de som ses jämt men en sak är klar. Jag älskar dig min vän.
Vänskap & Föräldraskap
För jag behövde få prata med dig och få vandra längs Umeälven vid solnedgången med dig. Detta ger mig energi tills nästa gång vi ses. Vi delar syn på föräldraskapet, systerskapet och så många fler saker. Människor i sin omgivning som ger en energi de är guld värda med tanke hur svårt det kan vara att hitta vänner för livet. Det är en del av att flytta till en nya stad men ändå gammal för mig då det är min hemstad. Som idag då vi har sociala medier så finns det en större chans att träffa nya människor i en stad. Skrev ett inlägg efter en träffa med Friluftsföräldrar i Örnsköldsvik. Du inspirerar mig till att bli en bättre förälder med tålamod och mer närhet. Du bär dina barn utan att någonsin klaga och löser konflikter på olika unika sätt.
Naturlig lekplats
Som sagt att vara förälder är inte alltid är lätt. För oss att hoppa ur ekorrhjulet är naturen en bra plats att vara sig själv och finna ny energi. Det jag har märkt är att Ruben är så pass van att vandra och vara i skogen nu att det är en naturlig lekplats för honom. Uppfinningsrikedom som han behöver använda i skogen skiljer sig från att gå på en vanlig lekpark och kanske det till och med kommer ett litet djur när vi är i skogen.
En stubbe blir en platå att hoppa ifrån, under en sten hittar han en massa små djur, myror, skalbaggar och kanske en snigel. Ofta kommer vi hem med stenar och pinnar. Fast vet ni det roligaste är att Rubens mamma och pappa är också rätt bra på samla stenar.
Hitta fina stenar från olika platser är jätteroligt och något jag hoppas att vi alltid fortsätter med. När vi var i Spanien så kom vi hem med en hel påse fina vita stenar 😉 Det finns så mycket att göra i naturen och det är oftast så mycket lättare att springa där. För även om vi flyttat i från storstaden så bor vi i centrum och det är många begränsningar på hur en kan springa här. Än så länge har vi inte skogen som närmsta granne men jag väntar och längtar.
I Lycksele som vi åkte till på ca 2,5 timme över skogen från Örnsköldsvik var ungefär som jag minns det, men campingen verkar ha vuxit. Inte så konstigt med det då den ligger så vackert placerad vi Umeälven.
Vi hade sån tur att vi fick tälta på min kompis mammas bakgård. Så där hade vi helpension och till och med ström i tältet. Vi åkte och badade tog det lugnt. Sen att jag fick sitta och köra bil i en och halv timme för att få Ruben att sova efter allt stoj det är en annan sak. Nu när det är sommar, sol och mycket kompisar är det svårt för Ruben att varva ned. Någon fler förälder som känner så?
Efter dagarna i Lycksele visste vi inte vart vi skulle bege oss. Norrut eller kanske inåt eller söderut? Nja söderut hade vi inte pratat om men vi visste att fjällen ville besöka. Och i nästa blogginlägg tänker jag skriva om vår prestation fjällvandring, ni som följer mig på instagram har lite koll på vart jag har varit 😉