En tid utan att egentligen veta – Covid19

Vilken tid vi lever i. Inte har vi i modern tid upplevt något likande som SARS-COV-2 som ger sjukdomen Covid19. Det är skrämmande men ändå på nåt sätt något som gör allt så konkret och vi ser vilka vi egentligen är. Att vara en bra bit mot att vara självhushållande ger en sorts trygghet i allt.

COVID19

Jag ska vara öppen och ärlig med er. Rädslan som jag känner inför sjukdomen är något jag inte känt förut. Tror ni är fler med mig. Det jag är mest rädd för är mina föräldrar. Min mamma som var på väg att lämna oss förra våren är skör med sin grundsjukdomar och ålder, likt min pappa ligger åldern dem i fatet. Jag är rädd att inte få säga hej då. För hej då kommer vi att säga en dag men vill inte att det ska vara under de omständigheter som nu råder med besöksförbud och så vidare. Jag vet inte om jag får vara där eller om jag kan vara där. Det är jag rädd för. Som ni kanske kommer ihåg är jag intensivvårdssjuksköterska men valt att inte arbeta med det. Jobbar administrativt med patientsäkerhet, vilket är utvecklande och spännande men nu behövs jag på andra ställen. Det är läskigt men likt en soldat gör vi vad vi måste. Jag vet inte när jag ska stå där bara att jag också kommer uppleva det många av mina kollegor upplever idag.

Självhushåll & Pandemi

Visst var det väl det här som var tanken? Att klara sig när krisen eller kriget kommer. Jo kanske, men jag är absolut inte självhushållande och tror inte vi kan helt vara det. Jag tror att vi behöver vara en hel by, ett helt samhälle, ja jag tror att vi kan om vi bara vill ställa om. Ställa om att leva av det vi odlar nära där vi bor, jag tror vi kan äta av det som finns nära oss. För mig handlar det mycket om att lära mig saker när det gäller självhushåll, kunskap som är på väg att gå förlorad. Jag vet också att det finns ganska många som längtar efter det som är lite mer enkelt. Men vad är då enkelt, för när vi bodde i Stockholm var det enkelt att handla på närmsta matbutik efter jobbet, ta bussen till jobbet och ekorrhjulet snurrade bara runt, runt. Ja det är enkelt. Men nu behöver jag leva i samklang med naturen och lära mig när det är mest gynnsamt att börja odla, jag följer årstidernas mönster, jag ser hur vattnet rinner på våren, vart det är torrt på sommaren och jag får ta del av min egen del av mitt eko-system. Jag är en del av det och jag respekterar det. Jag vet att jag påverkar det, när jag ändrar förutsättningarna blir det annorlunda än innan.

Harmoni i en Pandemi

Jag skulle kanske inte säga att jag känner harmoni, absolut inte. Men så här är det, jag lär mig om mig själv och även om andra i allt detta. Hur vi hanterar vår vardag i en kris är en utmaning. Hur kan en göra för att inte bli lamslagen av allt media matar oss med, hur kan jag stå i detta? All information om hur vi ska förhålla oss är givetvis viktigt men jag tror också att det är viktigt att begränsa nyhetsflödet i dessa tider. Vi behöver ta hand om oss själva. Vi behöver ta hand om och skydda varandra. Vi kommer att komma ur detta men efter detta vill jag känna att jag ändå gjorde mitt bästa och att jag var snäll. Än om jag blir pressad och stressad vet jag att vi alla är bara människor och vi kan göra detta tillsammans. Låter kanske som en klyscha men jag tror på människan. Jag tror på oss. Jag lovar att jag ska göra mitt allra bästa så hoppas jag du också gör det. Och det bästa kanske är att stanna hemma och kanske för någon annan är det bästa att handla åt en granne.

Tillsammans är vi starka

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *