Igår när jag skulle sova så har jag en ovana att slösurfa. Forskningen säger att det inte är bra med skärmtid när en ska sova, något med ljuset. Det kan jag förstå. Jag brukar försöka meditera och visualisera morgondagen men ofta blir jag rastlös och tankarna börjar vandra. Jag hamnade iaf på en sida som handlar om högkänslighet, något jag har tidigare läst om och många delar känner jag igen mig själv i. Som att jag har mycket lätt att ta till mig andras energier och på så sätt må dåligt själv. Det är ingen fördel då jag själv blir den som skadas av energin och kan ha svårt att förstå varför jag mår som jag gör. Det kanske låter lätt att skylla på energier och andras känslor men upplever inte alla detta mer eller mindre? Tänk bara på när vi gäspar hur lät det smittar. Vi är nog mer länkade än vi vill tro.
Varför väljer jag att skriva om detta här? Jo för jag tror att vår värld är lika omsorgsfull i sin läkning som den alltid strävar efter överlevnad. Jag har läst i 4,5 år medicin och omvårdnad, jag kan det vetenskapliga jag vet vad cellen behöver för att överleva jag vet vad organen som celler är kodade till att bygga behöver. Det är syre. Vi behöver syre, vi behöver vatten, vi behöver näring. Det vi behöver göra för att ge våra celler syre är att andas, vi behöver dricka och vi behöver äta. Ibland går vi sönder och då behöver vi läka.
Ibland har jag en känsla som inte stämmer med hur jag egentligen borde må eller förstår inte själv varför jag mår på ett visst sätt. Eftersom jag jobbar med människor och tillsammans med människor är jag väldigt medveten om detta men har alltid ett det som en fördel. Ofta lätt att sätta mig in hur någon mår eller ”få en känsla för”. När jag nu bott i Stockholm i flera år och jobbat i ett högt tempo med mycket människor och har på vägen tappat bort min självläkning.
Efter att Ruben föddes tog jag upp mitt friluftsintresse och vi har tillbringat många timmar tillsammans i skogen. Vi har ibland bråkat och ibland har det varit alldeles underbart, en sak är helt klar det var här jag började hitta tillbaka till delar av mig själv. Det naturbarn jag var och sprang i skogen med min när jag var liten. Den som byggde kojor, den som lyssnade på vinden och kände i kroppen vilket väder som var på väg. Jag är glad att jag har börjat lyssna på mig själv igen. Jag är glad för att jag nu är på en plats där det är lättare att lyssna på mig. Det gör mig till en bättre människa.
Här sitter jag lite suddig men mina tankar börjar klarna! Sakta börjar jag känna ett inre lugn. Sakta börjar bitar falla på plats. Sakta går mina drömmer i uppfyllelse. Sakta börjar jag leva ett nytt liv. Sakta sakta börjar förstå vad så många pratar om. Förstå storheten av att inte veta allt och ödmjukheten inför det. Storheten av vara snäll med sig själv och försöka förstå vad kroppen säger till mig.