Knubbsäl och lycklig eller slita hund?

Nu tänkte jag skriva lite om min egen självbild och hur den kan påverka mig.
Jag vill gärna dela med mig av mig men och ibland vill jag hålla en fasad, som jag skrev om mitt förra inlägg om att inte göra. Fast att bli sann för sig själv så måste jag erkänna att det gör jag ibland. 

Jag har efter en tid låtit latmasken krypa på mig och har väl satt sina kilon runt min kropp. Inget jag är stolt över men innerst inne älskar min kropp då den är stark och tar mig fram varje dag. Den tar mig genom äventyr och den gör sällan ont. Dock så skäms jag, för att den är knubbig. Dumt va? 

Helst av allt vill jag uppfostra mitt barn till positivt till alla kroppstyper, håriga, smala, runda, gropiga, sneda eller hur de än må se ut. Så står jag ändå där och tänker om jag kanske går ner i vikt eller så… Men det är bara en jakt av något som inte gör mig lycklig eller något som gör världen bättre. Att acceptera sig själv och det som en själv ser som brister är svårt. Jag har svårt för jag lägger mina tankar på andra, även fast jag inte har någon aning om vad de tänker. Och spelar det verkligen roll?

Mina tigermärken efter jag födde Ruben – de är beviset på min kropps styrka och helt magiska kraft att bära ett barn. Ändå så vill samhället påkalla att smörj din mage med detta ”medel” så får du inga bristningar så om jag får bristningar har jag misslyckats med att ta hand om min kropp? När bristningar är inget du kan göra något nåt. För att ta ett exempel på hur samhället och dess norm lägger skuld på individer. 

Så mycket skäll av samhället vi får av hur vi ska vara som kvinna som man som hen som vem du än är ska du ändå vara på ett visst sätt för att passa in. Men jag vill bara vara jag.